2016 Söröya

Onsdag morgon 1 juni 2016. 03:49 vaknade kapten. En snabb dusch, kaffe ut i bilen och iväg. Pärsa hämtades upp på vägen ut till Arlanda dit Curre och Ola redan anlänt.

Resan upp till Söröya brukar vara utmanande och Den här gången var inget undantag! Det började med att automaten som skriver ut boardingkort lade av och inga bagageslippar behagade komma ut. Det i kombination med att bagagebanden på hela terminal 5 strejkade ledde till att det i vanlig ordning blev ont om tid. En incheckare förbarmade sig över oss och hjälpte oss fram till en snabbare kö då vi verkade ha specialbagage – no shit! Kön visade sig dock gå i snigelfart och incheckningshallen, som tidigare var smockfull, var när vi kom fram i det närmaste tom. Vi fick in 3 av 9 bagage, resten skulle till specialen. Kö dit och sen till säkerhetskontrollen där vi var långt ifrån ensamma…. Ytterligare 20 minuters kö och nu började det närma sig avgång. Vi hann köpa 3/4 ranson av ölen men när Curres kort strejkade blev det ingen öl för den glade målaren som äntrade planet som siste man.

Flyget till Gardemoen går löjligt fort och väl där insåg vi att det nu gäller en ny tågordning. Man behöver inte checka om bagaget! Men man måste vänta på att bagaget checkat om sig självt innan man får lämna ankomsthallen. En smidig procedur som ska ta 20-25 minuter. För oss tog det 50 minuter – såklart. Då började det bli bråttom igen och när vi inser att det är den absolut sista gaten vi ska till så känns det tight med tid. Nåväl, vi möter ett par överförfriskade dalmasar som känner igen oss från tidigare år som gärna vill prata lite. Vi växlar ett par ord innan det är dags att borda. Allt ser lovande ut tills det blir lite rörelse i planet. En av dalmasarna får inte gå ombord då han antagligen konsumerat vuxen-saft hela vägen från Orsa. En annan går av för att assistera varpå inte heller han tillåts gå ombord igen. Det beslutas att dessa två herrar får stanna i Oslo och till följd av det ska deras väskor identifieras och packas av. De tillhör ett sällskap på 18 personer och totalt har de säkert närmare 50 kollin. De är lite påstrukna och att försöka få ihop respektive väska med dess ägaren visar sig mer än komplicerat. En timme och tjugo minuter senare är vi klara för avfärd…. Djävla Dalarna!

Jaha, så kom vi upp i luften rätt sent och alla kände visst sug i tarmen. När serveringsvagnen närmade sig anade vi snabbt oråd då vi på knagglig norska lyckades förstå att det mesta med tuggmotstånd var slut. Man kan väl säga att vi inte hade något val då vi förbarmade oss över ett sexpack Heinekien, ett knippe kanelbullar, cashewnötter och några påsar chips.

Duktigt försenade anlände vi så Alta och lyckades knipa front-platserna i bussen. Vi tog oss ner till centrum men fick bara en halvtimme så vi valde att köpa nått lunchliknande på “Bunpris”. Det blev lite mackor innan vi tog oss tillbaka till bussen. Vi pratade en stund med guiden som också var med från Alta och han hävdade då stensäkert att affären på Sörvaer? -den är stängd! Jaha- det kunde ni väl sagt innan?? PerT och Ola drog på resans första språngmarsch då bussen skulle gå om 8 minuter och expresshandlade alla veckans färskvaror på ett par minuter. Vi lyckades dessutom hitta en kassa utan kö till vår oförställda glädje – tills vi såg anledningen till att alla valde andra kassor. … En tant i sina bästa år hade tömt spargrisen och försökte förmå kassören – som får antas knappt ha snubblat ut från sista mattelektionen i nian med hårfint G – att växla in alla mynten.

Vi kom i alla fall vidare och letade oss ner mot färjan i Öksvaer då det började ryktas att de två fyllkajjorna från planet var på gång igen. Deras vänner pratar ihop sig med busschauffören om att försöka förmå Kapten (färjans – inte Team Capracols) att hålla båten ett par minuter. Vi andra – minst sagt skeptiska till förseningen – trodde aldrig det skulle hända men djäklar om där inte dök upp en liten blå bil som en oljad blixt runt krönet uppe på berget. Ett mycket irriterande inslag till resan men cred till lösningen via SAS och sen taxi för att komma ikapp resten av sällskapet.

Därefter vidtog norra Europas tråkigaste färja. I år hade de dessutom dragit in den bejublade våffelförsäljningen till förmån för en varuautomat – som det var komplett omöjligt att ens få en chokladbit ur! Trots säkert en handfull resenärers enträgna försök.

Den sista biten till Sörvaer gick i alla fall enkelt och vi rullade in vid affären strax efter 19. Gulasch, en pilsner och lite bröd innan infomötet. Vi bestämde att fisket får vänta tills imorgon då vi ska vara taggade!!

Första dagen – vad ska man säga? Guiderna satte nivån kvällen innan med att ge oss ungefär noll spelrum med mer regler och förmaningar än uppmuntrande inslag. Reveljen gick 04:30. Frukost, lite piff av prylarna och ett par tarmtömningar sen var vi redo. Tyvärr kunde PerT inte riktigt få ur det sista från magen vilket satte en personlig prägel på dagen. Vi bestämde oss när vi kom ut på havet för att marschera norrut mot Ryggen, Sillboen eller områden däremot. Det tog ett tag att komma fram och vi kunde sällan gå mer än 10 knop men till slut kom vi i ensamt majestät till Sillboen. Vi landade snabbt ett knippe torskar runt 5 kg innan Bo-Ko drog till med en 12 kilos. Ola formligen skyfflade småsej och det är tveksamt om en snöskyffel hjälpt eller stjälpt den gode galjonsfiguren. PärM öppnade svalt med ett par torskar i mellanstorlek medan PerT klängde sig fast i mellanvattnet.

Dagen fortgick mellan högt och lågt, stora fiskar-många fiskar-långa fiskar-korkade torskar, små fiskar och några lubb. Som tur var fick ingen allt! Vi fiskade rätt jämnt men PärM fick några färre, Kenai några fler och Bo-Ko några större men det var PerT som senare tyckte att han nog hade nått lite extra speciellt på kroken. Det uppenbarade sig, väldigt förvånande, en hälleflundra i ansenlig storlek. En snygg gaffning och 17 kilo hälleflundra landade på durken vilket innebar ett personligt rekord. Kenai lyckades dra en stadig torsk och sen en sej på 10 kg vilket även det likställdes med ett personligt rekord. Vi fiskade på och fick mängder med torsk runt 5 kg innan PerT återigen hade nått tungt på. En saftig drillning senare planade åter en hälleflundra in vid båtkanten. Den uppskattades till nånstans runt 10kg+ men när PärM tog tag i tafsen körde hällen rakt ner och – snapp – så var hällen borta. Kurtan drog mängder med torsk i 4 kilos klassen, Kenai fortsatte skyffla sej och PärM låg i bakvattnet medan PerT mer var en allätare.

Vi stängde dagen utanför piren med ett par prydliga rekord på sandskädda med 600g till PerT och 400 g till Bo-Ko under överinseende av Björnbröderna.

Det är alltid skitväder på Söröya!! och fredagen var inget undantag. Guiderna lade sorti på dagen genom att strandsätta oss fiskare. Vi genomled dagen med ett parti plump, 68 öl, och sen ett test av rödspättamete för 3/4 av teamet just utanför hamnen. Djävlar vad det blåste.

Vi fick inget alls trots idogt fiskande innan Kurtan signalerade att nu var det fisk på gång. Ett stycke rötsimpa på säkert 12 cm som Curre ville mena var en marulk innan den snabbt smet iväg under båten för att kunna artbestämmas. Det blev dagens enda fisk så det räckte mer än väl för att Curre skulle utses till dagens fiskare.

Lammracks, pommes och kantareller till middag gjorde dagen komplett. Vi fick dessutom besök av en radiostyrd dalmas och guiderna innan vi bestämde oss för att ge vika för sängen.

På lördagen var vi såklart ordentligt taggade efter gårdagens inblåsning. Guiderna satte dock nivån och vi fick inte gå förrän tidigast 10. Vi kollade läget och fick grönt ljus vid 9-tiden efter en skön sovmorgon. En tankning och sen åkte vi ut från hamnen och djäklar vilka vågor!!!!

Vi tuffade ut på Breigrund i motvinden och tog det riktigt lugnt så kanske 25 minuter senare anlände vi det närliggande grundet. PANG. Torsk på torsk och sen någon sej. Att de vägde 19, 17 och sen i fallande skala ner till 0 men visst där fanns ett flertal i ansenlig storlek. Vi toppade sejar på 10 och 10,5, vi fick hälleflundra på 10 kg och sen katt på 3 kg och lubb på 0,3 kg för Bo-Ko. Vi fick allt och ändå var det lite halvkass. Efter ett par timmar verkade som att fisken gav upp och allt slutade nappa. Vi stretchade inte dagen då vi endast fick någon sporadisk fisk samtidigt som vädret var emot oss. Men när vi kom in kunde vi ändå summera ihop ett par hundra kilon med en del större torskar, sej och hälleflundra. Något som ingen annan båt lyckats matcha i den svåra sjön. Det kändes riktigt gött!! Med tanke på det så var dagen ändå djäkligt bra. Vi avrundade med ett par öl hos Ralf efter en skön fisksoppa och djäklar vad gott allt är!!!

En riktig skitdag. En riktigt, riktig skitdag!!! Det var vad vi fick på söndagen. Ingen hade fiskat bra på lördagen utom vi i den svåra blåsten och de stora vågorna. Idag låg nästan samma sjö kvar och gjorde livet surt för oss, hårt prövade fiskare. Vi tog sovmorgon och gick sen igen ut på Breigrund. Vi fick inte alls fisk som dagen innan utan bara ett fåtal här och där. Björnbröderna lyckades dock med konststycket att dubbeldrilla varsin hälleflundra. Vi slet på men fick egentligen inget och åkte då istället norröver mot vågorna. Vi testade runt på olika grundtoppar men fick egentligen inget vare sig grunt eller djupt. Till slut hade vi marschat ända upp på Reis och där kunde vi efter ett tag hitta lite fisk även om de inte ville bita. Vi fick några torskar och även några ströfiskar över 10 kg men det var när vi bytte grundtopp som Pärsa fick sin andra kveite för dagen. Och inte blev det sämre när han i släppet efter fick dagens tredje hälleflundra – Stört!

Kurre fick någon enstaka torsk, PerT inget alls eller hemska lubb, Ola fick de fiskar som fanns att fånga och PärM drog troffefiskarna. Precis likadant fortlöpte dagen. PerT drog lubb överallt och lyckades till och med att meta upp tre lubbar. Kurre fick till slut några torskar men det var också allt. Pärsa fiskade bara kveite och fick sin trippel men det var Kenai som fullkomligt utklassade oss andra på både längden och tvären. Han fick mest, han fick störst torsk och han fick fisk överallt. Fan vad han är bra Kenai!

Måndagen kan bara stavas med ett ord – REVANSCH! Vi samlades i hamnen strax före åtta men såklart var en del inte klara så det tog bortåt nio innan packet kom iväg. Vi tröttnade och gick ut på Breigrund och drog lite småsej. När de andra kom hade Kurre snittat upp fingrarna och blivit omplåstrad innan vi i gemensam tropp marschade vidare ut mot Storskaltaren.

Det finns ingen prestige i att komma först men självklart gled vi in på grundet som första båt efter en dryg timmes skumpig resa.

Väl på plats fick vi just inget eller i alla fall lite. Vi omgrupperade snart och eftersom varje förflyttning är längre än man tror så blev BoKo kall om händerna utan handskar så vi stannade på ett grund vi inte tänkt för lite värme. Det blev bra! Vi drog direkt ett par 10+are både på jiggar och meten. PerT fick en 16 kilos följt av en hälleflundra på drygt 10 kg. Curre drog ett par saftiga torskar med topp på 15 kg. Ola fick massa torsk men få stora. Pärsa försökte meta med nått påslag som följd innan han satte grejorna men han fick såklart också större torsk. Och det här var ändå bara början….

Vi hittade massor av sej, först små sen större och till slut var alla över 10 kg. Vi hittade en del större torsk och Pärsa drog en jätte på 25 kg. Ola fick massor mellan 10-15 kg. Kurre drog ett par stadiga bitar med topp på 18 kg innan det vi alla väntat på hände. En riktigt tjock torsk som tyngde vågen till 24 kg! Så nu blir det bröllop. PerT, han lyckades knäcka sejkoden och fick storsej i varje släpp.

Ett helt groteskt fiske tog nu fart och mellan kl 14-21 hade vi vårt bästa fiske någonsin. Ola fick 2 hälleflundror på 84 och 113 cm, Curre toppade med ytterligare en torsk på 21 kg, Pärsa med en 22 kgs torsk och PerT drog 16 sejar över 10 kg.

Vi såg dessutom mängder av sej-kok, vi såg en hälleflundra som vältrade sig i ytan, vi jiggade, metade eller snabbspann sej i ett skönt väder. När vi väl kom hem bortåt 23-tiden kunde vi konstatera att vi under måndagen hade landat 1.415 kg och 72 fiskar större än 10 kg. Ett nytt helt, totalt, vidrigt sjukt Team Capracol rekord!!

Sista dagen var vi minst sagt spaka. Trötta, såriga och rätt omotiverade av det rådande regnet och 8 m/s i kombination av tillfredsställelsen från gårdagen så hade vi bestämt oss för en rejäl sovmorgon. PerT kom upp runt 09 och gjorde frukost varpå resten snart anslöt.

Björnbröderna tittade ut och tog snart beslutet att idag stanna i stugan. Vi tog det lugnt innan PerT och Curre tog båten för att fylla på vätskeförråden till både fiskare och båt innan de begav sig ut på havet.

Vi hade bestämt oss för att hålla oss i närområdet och la först någon drift efter hälleflundra innan vi gick ut på Breigrund. Vi såg fisk på lodet men kunde inte kroka någon. Men sen när vi drev av grundet fick PerT en havskatt på ett par kilo innan vi plötsligt fick några torskar med topp på 9 kg till Curre. Sen fick vi bättre påslag och upp kom ett par sejar med topp på 8 kg. PerT som hade upphängare fick något tyngde dubbelslag med en 6:a och en 8:a men det var Curre som hade det tyngsta hugget. En fisk som dock lyckades slå sig fri.

Vi lade om samma drift men fick faktiskt ingenting den andra gången. Vi bestämde oss för att ta upp och åka in för att försöka få någon rödspätta och mitt i det sista uppvevet för veckan drog det till i PerTs jigg. Väldigt förvånande kom en sista hälleflundra snart upp till ytan. En liten, men en hälleflundra är alltid en hälle!

På spättametet betade vi på räkor och Curre fick direkt en liten sandskädda. Han kände ytterligare någon som var på och nafsade men dessa två platta fiskar blev de sista för veckan. Vi åkte in till de andra, gjorde ren båten, tankade och sen upp till stugan för packning och sen lunch/tidig middag. Vi packade ihop en väska att skicka vidare till Vesterålen – NSAs nya destination. Alltihop avrundades med två öl hos Ralf innan vi begav oss mot stugan och den hägrande sängen.

Team Capracol checkar nu ut från Söröya för kanske sista gången. Det är med vemod i bröstet man gjort allt häruppe för kanske en sista gång. Det går inte att komma ifrån att vi faktiskt älskar den här platsen!!

Visst, det kan vara knasiga personer här, det kan vara svår sjö, det kan hända underliga saker men det finns antagligen få ställen där man kan uppleva det fiske som man ibland ramlar över på Söröya!

Vi har fiskat här i sex år. Vi höjde snabbt våra personbästan på torsk till runt eller drygt 20 kg, vi har alla sejar på 12-13 kg, vi har hälleflundror på minst 20 kg med extrema toppfiskar. Detta varvat med uers i ansenlig storlek, havskatter uppemot 10 kilo, sandskäddor, simpor, havspinnar, koljor, långor och annat bottennära levande skit varvat med oräkneliga lubb gör Söröya till “The place to be!”

Att hänga på randen till stor-havet gör känslan starkare – att man upplever något få faktiskt har möjlighet att dela. Det är hårt, det är tufft, ofta blött och förenat med ymnigt blodflöde, sjösjuka eller träningsvärk – ändå vill man bara dit igen.

Jag hoppas och önskar att jag återigen får åka till Storskaltaren. Att vi där har möjlighet att hitta storsejen, stormfåglar, torsken, labb, valar, eller hälleflundror – allt i en enda lång kakofoni av upplevelser man inte får någon annanstans. Alla platser har sina speciella händelser och “moments” men Söröya har verkligen varit speciellt. Nu tar vi ett djupt andetag och siktar på den nya destinationen Vesterålen men jag hoppas – djupt och innerligt – att igår inte var vår sista tur till världens ände, Storskaltaren!

Team Capracol stängde veckan på Söröya med totalt 2.348 kg fisk och med en snittfisk på drygt 5 kg och med 87 st större än 10 kg varav 5 över 20 kg. Det vi kommer komma ihåg bäst är den enda dagen då vi verkligen fick fisk, men då vi också hade det där enorma fisket som Söröya är känt för och då vi på ett fiskepass fick 72!! fiskar över 10 kg. Det kan bara hända på Söröya!!!!!!!!

I Storfiskens Rike!