Teknik

Pilk

Traditionellt pilkande var det vi pysslade med rätt stor del av tiden tidigare. Historiskt sett körde vi på (för)stora djup men har idag letat oss mot grundare vatten. Pilkandet på djupa vatten krävde tunga pirkar och vi var duktigt ansträngda i armar och rygg på den tiden då vi endast använde pirkar från 500g och uppåt. Idag har vi gått mer till 500g och neråt men 3-500g är nog den vanligaste vikten även om man ibland kan gå ner så långt som till en 100 grammare om förutsättningarna är de rätta. Snabba uppgrundningar är det vi helst letar efter med riktiga branter och det är enklast att fiska från djupt mot grundare vatten men även det motsatta funkar. Med stark vind och medström kan det till och med vara lättare då man annars sätter mycket pirk om man kommer upp i drifter mellan 1,5-2 knop.

Pilkandet är okomplicerat och fångstgivande. Kombinerat med en eller flera upphängare så kan vem som helst havsfiska. Det är dock stor skillnad på varje ytterligare 100g som pirken väger så vi försöker gå ner så mycket vi kan i vikt. Fisken är sällan kräsen men visst märks ibland skillnad på de olika pirkarna och storlek. Framförallt färger på makkar har vi erfarenhet av att de haft betydelse på Fröya för olika arter där lyrtorsken absolut föredrar svarta makkar.

Som tafs använder vi nylon av 1,00 mm. Längst upp på tafsen en ögla, därefter önskat antal upphängare och längst ner antingen ögla eller fastknutet beteslås. 99% av alla havsfiskare säger nej till beteslås men vi använder dem oftast och då Savage Gears eller BFTs största varianter. Det går lika bra att göra en ögla längst ner som att knyta fast betslåset.

Pilkandet sker i 99 fall av 100 nära botten. Släpp till botten, ta upp en liten bit och sen varierat långa ryck med lite kortare. Står det sej i mellanvattnet så är det bara att ta upp pirken dit men vi jobbar gärna nära botten.

Jigg

Det tidigare så ofta förekommande pilkandet har sen 2011 fått ge vika för jigg. Idag jiggar vi nog mest, i alla fall så snart väder och vind tillåter det. När vi började jiggandet på Fröya var det med klent resultat. Värst var Curre som en heldag på Fröya jiggade medan vi andra pilkade. Visst, det var en kass dag och vi andra fick inte heller mycket men Curre fick 0. Till slut sent på eftermiddagen lyckades han lura upp en liten Lubb. Fröya är inget jiggparadis! Kapten försökte köra mindre jiggar på haspelutrustning och där började det gå bättre och dessa mindre jiggar fiskade ibland i paritet med pirkarna.

På Söröya funkade jiggandet mycket bättre och redan andra dagen 2011 landade PärM en torsk på 17,5 kg på en 475gs jigg och innan veckan var slut hade vi fått 2 hälleflundror på jigg samt en del större torskar. De mindre jiggarna gjorde senare succé även på Söröya en mytomspunnen dag på Storskaltaren 2013. Sedan den dagen finns en hel rad både mindre och större jiggar i allas packningar och fiskarna vi landat sen dess på jigg är oräkneliga. Färgvalen är lite olika i teamet där Curre testat vi Lunne-kopia men gått mer mot det blåa hållet. Kapten har en förkärlek för cola men oxå blå/silver. Pärsa gillar rosa medan Kenai knöt fast en pilk på linan 2009 och där hänger den kvar än idag.

Till jiggandet använder vi samma tafar som till pilkandet, dvs vanligtvis nylon av 1,00 mm med fritt val upphängare vilket på Söröya oftast är 0 men ibland 1. Till det lättare jiggandet med haspelutrustning kan också 0,70 mm användas. Ibland med 1 upphängare i form av lång gummimask. Tacklet brukar knytas med en vanlig stor ögla för upphängare/makkar ganska nära huvudlinan som därefter klipps upp nära knuten och sen knyts maskupphängaren på den enkla linan. Eventuellt kan också ett längre släptackel användas med en upphängare/mask högre upp på tafsen, sen en ögla för ett sänke och därefter en lång släptafs för ytterligare en gummimask.

Vi fiskar egentligen jiggen ungefär som pirken, dvs bottennära. Tekniken är väl mindre rörelser och att man egentligen bör fiska jiggen lite längre upp i vattnet vilket vi nog är dåliga på men så har vi hittills heller inte riktat fisket efter hälleflundra.

Mete

Vi testade försiktigt en del meten efter att vi havsfiskat ett par år men fick egentligen inte något mer än trassel. Antagligen berodde det på vår okunskap! Islossningen kom 2011 då PerT (som har en förkärlek för nya metoder) betade på en sej på 1,5 kg  på ett tackel som sändes till botten och som gav resultat i en torsk på 24 kg. Man kan kalla det en vändpunkt och metet har därefter fått en renässans på efterföljande resor. 2012 vägrade en surmulen PärM att äta med resterande besättning och betade på en lagom stor sej på Råsa. Det tog inte många minuter innan motståndet kom. En rekordtorsk på 24 kg bröt senare ytan och metet är på stark frammarsch. 2013 fick vi lite mer på mete medan 2014 bjöd på kass väder och svåra förutsättningar. 2015 känns som ett vägskäl då alla i båten la viss tid på mete med och med ganska stor framgång. Någon dag hade vi nog 10 fiskar över 10 kg på mete med topp på hälleflundra på 36 kg. 2016 var förutsättningarna svåra men sen 2017 var metet tillbaka och en enveten kapten metade veckan igenom. Till slut under resans sista självande timmar kom betalningen i form av tiotalet torskar i snar följd över 10 kg med topp på 22.

Även ett flöte har funnits med i arsenalen ett par gånger men där vi fortfarande på framgång. En sak är säker – med ett “vågformat” sänke och sej som bete så kommer flera stora torskar att få syna durken kommande resor, var så säker!

Historiskt har vi också testat allehanda slang och pärlprydda tackel men inte fått något annat än möjligen någon lubb. Vårt misstag har nog varit att vi på Fröya satsat efter de stora på typ 200 meters djup men med orutin blev det bara trassel och mycket vevande. Med anti-twist riggar minimeras förhoppningsvis tafsbollar som annars lätt uppstår. Även Giant Baithead, som är ett mellanting mellan jigg och mete har sporadiskt använts med blandat resultat.

För metet knyter vi tackel av samma 1,00 mm nylon och gärna 2 krokar med ca 1 dm mellanrum. Den främre kroken, som kan vara en större enkelkrok, fäster vi i betesfiskens överläpp och den andra sätts i ryggen vid ryggfenan. Ca 1 meter framför betesfisken sätter vi tyngden, bommen eller vad som används och sen är det bara att köra ner till botten och försöka hålla bottenkontakten.

Övrigt

Det vi har testat är att lägga krabburar och det är inget snack om saken att det funkar. Det svåra är att smuggla ner krabburen till och från båten utan att väcka uppmärksamhet. På Fröya kryllar det av krabba och vi lägger oftast burarna nära land på max 10 meters djup men får egentligen krabba överallt. På våren har vi fått krabbor som smakat skit men också en del som varit riktigt fina. Uppe i Lofoten vintertid fick vi cool trollkrabba som såklart släpptes tillbaka men där finns säkert också annan matkrabba som bara längtar efter att kokad sväljas med en stor mun Champagne. En kul krydda till allt annat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *